Jag läste en text om att bo i Norrland och ifrågasättas på grund av detta. De som ifrågasätter har nog sina olika skäl att göra detta, jag vill tala om hur stolt jag är som fortfarande bor kvar i Norrland (jo, Sundsvall hör till Norrland) och även att jag tog möjligheten att bo längre norrutöver i Umeå. Jag älskar människorna, dialekterna, påhittigheten, lugnet och den överlevnadsvilja som många uppvisar här. Det har aldrig funnits en tanke på att jag skulle flytta söderöver. Eller jo, om jag inte fått arbete här hade jag säkert varit tvungen att flytta och då hade jag dött lite inombords och försökt flytta tillbaka så fort som möjligt. Jag har exempelvis varit i Stockholm många gånger. Alltid fått känslan av att allt är flyktigt, oroligt och att ingen tid finns för att stanna upp och bara vara. Stressigt, ofta otrevliga människor (som säkert är otrevliga för att de är sjukligt stressade). Sedan finns det underbara och helt fantastiska människor där, men för att vilja slå sig ner i en storstad måste man nog orka med allt som kommer med den. Det gör inte jag. Det är för mycket av allt.
Ja, det är kallt och jävligt under vintern med snö och is. Men vad gör det när jag slipper se den gråa och fula asfalten, slasket från bilarna och de blöta markerna? Här är luften torr och krispig, vägarna är nästan alltid vita och fina utan synlig smuts och det är även väldigt ljust. Våren är som en välsignelse och jag tror inte en del förstår hur viktig den är för människorna här uppe. Den väcker människorna till liv och livslusten pulserar inombords. Sommaren är lika vacker som i övriga Sverige – om än ibland väl kort och istället känns den intensivare och mera värd att ta vara på. Hösten är alltid praktfull och längtan inför julen byggs upp när årstiderna så tydligt skiftar.
Det finns de som känner att de måste fly Norrland eller är glada över att de har gjort det av olika skäl. Jag ömkar dem och hoppas att de finner frid i sinnet där de befinner sig nu istället. Om man flyr av tankar och problem som finns inombord sig – ja, då tror jag att allt följer med ändå och att inget av det försvinner bara för att bostadsorten förändras. Det är inget fel med att flytta ifrån Norrland. Felet, så som jag ser det, är att flytta och fly från Norrland och sedan tala illa om det. Att tala illa om den lilla håla man kom ifrån. Hur bra hade du inte det egentligen? Det är inte synd om dig – folk dör av värre omständigheter. Förresten, det finns bra och dåliga saker med att komma från byar och de där små hålorna finns faktiskt i hela Sverige och är inget unikt för Norrland! Skitsnack finns även i storstäderna och fastän vi inte vill erkänna det så är skvaller och dylikt en del av den svenska folksjälen. Vi är så nyfikna att vi nästan dör, men kan inte fråga personen i fråga och så uppstår skvaller.
Ibland undrar jag om det är ett sätt att fly sig själv och få gömma sig. Slippa bli sedd och granskad, kanske undgå att bli ifrågasatt vilket man faktiskt blir i en by och inte en stor, stor stad. För i byn finns människor som verkligen bryr sig om dig och som på ett intimare sätt vill veta dina verkliga motiv – ibland till fördel och ibland är det bara jobbigt. Är flytten ett sätt att slippa freda sig och att slippa stå upp för sig själv? För är du anonym i en stad blir du aldrig ifrågasatt. Ingen har förväntningar på dig och du behöver aldrig bekymra dig om att inte leva upp till dina egna eller andras förväntningar. Du slinker igenom något som faktiskt kan vara ett skyddsnät och andas ut – lättad. Inga krav. Kanske åtog du dig en uppgift och misslyckades, men ingen behöver få veta. För får någon veta kanske detta innebär att du måste försöka igen och denna gång helhjärtat. Inga ursäkter.
Jag har valt att bo i Sundsvall och försöker tillsammans med min sambo att hitta och förvärva en fastighet i grannkommunen Timrå där jag är född och uppväxt. Hela min familj finns i Timrå och nästan all släkt dessutom. Samma med Magnus familj – som jag egentligen menar ingår i begreppet min familj men bara för att förtydliga det hela. Detta ger glädje, starka band, fina och ovärderliga minnen, skyddsnät, engagemang, hjälp, men även krav och intresse kring vad som händer i mitt liv. Det betyder att de gånger jag inte fullföljer något så får alla veta och även att de gånger jag går hela vägen vet alla det också. Jag vill att mina nära och kära ska vara delaktiga för det är vad livet handlar om. Vi ska glädjas och sörja tillsammans och detta går jag miste om vid händelse av att jag inte bor nära dem. Jag vill hjälpa mina föräldrar, se mina syskonbarn växa upp och jag vill själv få familj. Personligen tror jag att fördelarna är större än nackdelarna med att bo nära varandra. Det fanns gånger när jag bodde i Umeå och hade det så bra, men likväl brände hemlängtan i bröstet som en eld och den försvann när jag flyttade tillbaka. Trygghet, känna sig älskad, finna frid. Det tar olika lång tid beroende på människan, men jag är övertygad om att man når det till slut.
Möjligheten finns att jag återkommer till ämnet. Det är tankar som har grott inom mig och som jag har funderat över i åratal. Avslutningsvis vill jag säga att du inte ska skämmas över varifrån du kommer, inte orten eller hur det var där. Skäms istället över de brister du har och arbeta med dem. Det är inte din uppväxtort som är orsaken till vad det nu än är du stör dig på. Det ligger på en bra mycket djupare nivå än så. Var stolt över dina positiva egenskaper och framhäv dem. Tala inte illa om dem som väljer att bo kvar i den håla de föddes i och hys inte elaka tankar om deras val i livet. Det säger mer om dig som person än dem och du är inte heller mer värd än dem. Föraktfullhet är inte en dygd.
English translation later.
