Som ni har förstått kämpar jag med att ändra mina matvanor. Att äta som en liten gris för att man är uttråkad eller otålig inför ett möte och liknande leder ingen vart. Jo, möjligtvis till ett bra mycket fetare liv, men inte till något särskilt givande. Jag vill ju äta för att det är gott och för att jag behöver maten. Det har blivit för mycket av det förstnämnda, helt enkelt. Det känns lite jobbigt att erkänna det för mig själv och inför andra (ja, att erkänna det i bloggen med hyfsat många läsare av svensk och internationell härkomst är rätt jobbigt), men väldigt viktigt. Det sägs att det tar två till fyra år att förändra sina matvanor helt. Så när jag är 29 år gammal ska det vara ordnat, typ.
I dagsläget är jag inne på min andra vecka som nyktert matvrak. Jodå, lite kan man skämta om det, men kommenterar du min vikt eller utseende så är det klippt. Något positivt? Jag har inte fuskat en enda gång och jag fuskar jämt med mat annars. Äter på dåliga tider och äter saker som jag inte ska äta eller inte behöver. Dock inte denna gång och det är stenhårt. Vem kan förändra min kropp om inte jag gör det? Ansvaret ligger hos mig och ingen annan.
En del tycker att det är pinsamt när andra talar och berättar om att de väger för mycket och att de försöker gå ner i vikt. Gå ner i vikt, men babbla inte så mycket, kanske de tänker. Jag har märkt att det ofta är redan smala personer som intygar att man inte alls behöver gå ner i vikt utan att man är fin som man är. Eftersom jag är en misstänksam jävel kan ni ju räkna ut vad jag tror de håller på med… Fortsätt vara tjock så får jag se smal och fin ut bredvid dig! Oavsett hur det förhåller sig – är någon inte nöjd med sin kropp och vill gå ned i vikt är det bättre att stödja denne. Jag vet att det är bättre, dels för att jag vill gå ner i vikt och dels för att jag helt enkelt är en sån där person som alltid har rätt.
På jobbet äts det kaffebröd jämt. Då menar jag inte någon gång i veckan utan varje dag. Det ligger kakburkar och det tas fram bullar och Gud vet vad. Det skulle vara bättre med en fruktkorg. Själv protesterar jag i nio fall av tio när kaffebröd serveras (om någon har födelsedag tar jag gärna en liten bit) och har vid ett tillfälle varit helt ärlig om varför jag inte ville ha. Helt frankt förklarade jag att jag gått upp i vikt och att det helt säkert till viss del beror på allt kaffebröd. Då fick jag veta att jag inte alls gått upp i vikt och att jag verkligen borde ta en bit. Jag förklarade snällt hur det stod till och nej, jag tog ingen kaka.
Vi är tillbaka till att en del inte kan hantera att andra erkänner övervikt, önskad viktnedgång eller liknande. Vi är även tillbaka till den delen där jag förklarar att jag kämpar vidare och att det går bra dessutom. Den här typen av inlägg på bloggen är inte vanliga, men kanske blir något mindre ovanliga i framtiden.
As you understand, I struggle with changing my eating habits. Eating like a little pig because you are bored or impatient before a meeting leads nowhere. Well, perhaps to a far fatter life, but not for anything particularly useful. I want to eat because it taste good, because I need food. It has become too much of the former, to be honest. It feels a little awkward to admit it to myself and to others (yes, admit it in a blog with many readers of swedish and international heritage is tough), but very important. They say it takes two to four years to change eating habits completely. So when I am 29 years old it should be fixed, kind of.
In the current situation, I am on my second week as a sober overeater. Sure, some things I can be relaxed about, but if you commented my weight or appearance, it would be like walking on thin ice. Something positive? I have not cheated once and I always cheat with food otherwise. Eat on bad times and eat things I should not eat or do not need. But not this time and it is really hard. Who can change my body unless I do it? The responsibility lies with me and nobody else.
Some people find it embarrassing when others speak and talk about that they weigh too much and that they are trying to lose weight. Go on, loose the weight, but don’t talk so much about it, maybe that’s what they are thinking. I have noticed that thin people are the ones who most often tell you that you do not need to lose weight but that you are fine as you are. Since I’m a suspicious bastard, you can of course figure out what I think they’re up to … Continue being fat so I get to look slim and nice next to you! Regardless of how - is anyone not happy with their body and want to lose weight, it is better to support that person. I know that it’s better, partly because I want to lose weight myself and partly because I simply am one of those people who is always right.
At work, people are eating pastry all the time. I do not mean once a week but every day. There is a cake jar and cinnamon buns and God knows what. It would be better with a fruit basket. Of course, I protest in nine cases out of ten when the cakes are served (if someone has birthday I like to take a little bit) and on occasion have been completely honest about why I don’t want it. Quite frankly, I explained that I gained weight and it certainly, in some part, was due to all the buns. Then I found out that I did not put on weight at all and that I should really take a bite. I nicely explained whats what and no, I took no cake.
We are back to that the fact some can not handle that others talk about overweight, desired weight loss. We are also back to the part where I explain that I keep struggle and that things are going well also. This type of posting in the blog is uncommon, but might be slightly less rare in the future.
